Sju tankar efter IFK Göteborg – Mjällby (2-2) ”Tänker på träning för att slippa tänka på plan?”

Efter den sena segern borta mot Varberg hoppades nog många att Blåvitt skulle få vind i seglen och komma ut som ett nytt lag mot Mjällby. Bli det laget med toppambitioner som många trodde inför säsongen. Istället är det Mjällby som kommer ut och visar att de visst vill spela i Allsvenskan 2021 också.

För att sammanfatta en ganska tråkig och ångestladdad match kommer här sju tankar från matchen.
 

1. Allt sker med en tanke? Många som varit uppe på Kamratgården har pratat om att Blåvitt blivit mycket noggrannare. Allt som händer sker med en tanke. Poya Ashbagi och Ferran Sibila har flera gånger fått beröm för hur de själv, och hur de vill att spelarna, ska göra allt med en tanke.
   
   Tyvärr är känslan när man ser Blåvitt spela snarare tvärt om. I alla tre matcherna hittills har Blåvitt slagit flera lättlästa slentrianpass som satt laget i jobbiga situationer. Redan i premiären mot Elfsborg kommer matchens enda mål efter en trött slentrianpass. Det är tydligt att Elfsborgsspelaren väntar sig den passen. Löpningen startas tidigt, långt innan Sargon Abraham slår in passen mot August Erlingmark, och trots att alla ser att det kommer en Elfsborgsspelare som ska bryta den passen, så slår Sargon den.
   
   Det var samma mot Varberg, och det var samma idag mot Mjällby. Det pratas väldigt mycket om hur allt sker med en tanke, men när det väl blir match känns det som om spelare tänker så lite som möjligt. Allt sker på muskelminne. Det spelar ingen roll om spelare B är täckt eller ej, spelare A ska slå bollen till spelare B om spelare A är i zon 11.
    
2. Nonchalant. Alltså jag gillar mycket Hosam Aiesh gör, men det kan störa mig så enormt att han kan vara så nonchalant med detaljerna. Flera gånger idag står han tydligt offside och ropar efter boll. Det är bara slarvigt. Tror att Hosam hade mått bra av fundera lite på sin egen roll i vad som sker runt honom på fotbollsplan. Tänker då kanske framför allt på domsluten som inte går med. En del av mig kan verkligen förstå att Hosam känner att motståndarna tar honom väldigt hårt. För hårt. Men man ska inte glömma att Hosam själv ofta spelar väldigt hårt. För att vara en spelare som kanske mest är känd för sitt tekniska spel så kan Hosam spela väldigt fysiskt och ibland rakt av fult. Och jag tror att en stor nyckel till att ta nästa steg i utvecklingen ligger i att vara ärlig med sig själv.
    
3. Byten? Okej, jag förstår att truppen är skadedrabbad och att bänken är fylld av mycket unga spelare. Men är lösningen att spela slut de få hela spelarna vi har istället? Speciellt när det ser ut som det gör mot Mjällby hemma? Försöka få in lite pigga ben på plan i alla fall? Blåvitt väntar med att byta tills det bara är kvarten kvar av matchen, och det känns som om Poya sakta börjar gå i samma fälla som Jörgen Lennartsson och även Mikael Stahre gjorde innan honom.
    
4. Gör saker ordentligt. Jag tänker inte säga att spelarna visar för lite hjärta, för dålig inställning eller liknande, för jag vet att spelarna gör allt de kan, match efter match. Däremot vill jag påstå att för många spelare inte gör saker fullt ut. Och det är något som ofta ser ut som en brist på hjärta och inställning. Och kanske det jag saknar mest av Lasse Vibe.
   
   Tar du en löpning, så ta den ordentligt. Stanna inte för att du kanske inte får bollen. Slår du bollen i djupet, slå den så att din kompis får springa på den, slå den inte bakom honom. Följer du din gubbe, följ honom ordentligt och släpp honom inte bara för att du lämnar din zon.
   
   Idag var det flera pass som gick till inspark för att de slogs på en spelare som avslutat sin djupledslöpning. Det var flera pass som stannade upp spelet istället för att sätta fart på det. Och det var försvarsmisstag där försvarande Blåvitt-spelare följer sin gubbe men inser att den tappat sin yta och backar hem vilket plötsligt leder till att varken spelare eller ytan är täckt.  
   
   Tyvärr tycker jag att den enda spelaren i dagens match som verkligen gör saker fullt ut är Tobias Sana. När han har boll försöker han hitta oväntade pass, och hittar han inget försöker han själv ta yta och komma i nya lägen.
    
5. Endimensionellt och lättläst. Jag har redan nämnt att Blåvitt blir lättläst, men jag tror att det gäller på fler fronter än bara slentrianpassen. Med Hosam Aiesh och Sargon Abraham på varsin kant tappar Blåvitt väldigt mycket variation i sitt spel. Framför allt så tappar Blåvitt farten. För varken Hosam eller Sargon är spelare som viker in i plan med fart.
   
   Hittills har Blåvitt väldigt ofta försökt komma runt på kanterna, men spelarna på kanterna spelar väldigt statiskt, och då blir det ganska lätt att försvara. Ge understöd och håll ytan så löser man det. Och just nu räcker det för att oskadliggöra hela Blåvitt. För Blåvitt har väldigt svårt att hota med fart eller hota centralt. Speciellt med Hosam Aiesh på fel kant. Blir väldigt tydligt att han inte alls trivs lika bra till vänster som till höger.
    
6. Ringrostighet? Något jag reagerat på i de tre matcherna hittills är hur svårt många spelare har att ta emot boll. Vissa spelare har en tendens att slå fram bollen så långt ifrån sig att de tappar den när de ska ta emot. Andra har en tendens att slå upp den i luften. Alla spelarna har olika sätt att göra det på, men gemensamt är att spelarna har förvånansvärt svårt att få kontroll på relativt enkla pass. Det är något som i värsta fall leder till farliga omställningar, och i bästa fall till att spelet ”bara” stoppas upp en del.
   
   På tal om att stoppa upp spelet. Jag vet inte om det är de dåliga bollmottagningarna, att spelarna inte får tänka själva, eller att spelsättet bara är väldigt endimensionellt och lättläst, men det stör mig något så enormt att se en spelare ta emot bollen, lägga den till rätta med ”fel fot”, ställa sig rätt för att sedan 3-4 sekunder senare slå en pass de hade kunnat (på den här nivån ska det vara inom deras kompetens) direkt. Det saktar upp spelet enormt.
   
   Är det ringrostighet som gör att de slarvar så mycket i mottagningar? För jag vet inte om jag tycker det är okej att vara ringrostigt på en så fundamental detalj. Jag förstår att det är en konstig säsong och de flesta lagen har haft en del problem i serien hittills. AIK torskade som bekant med 4-1 hemma mot Norrköping. Men laget har fan haft försäsong i fem jävla månader. De ska kunna ta emot en pass utan att slå bollen två meter ifrån sig.
   
   Plus att det är en jävla skillnad på att förlora mot ett Norrköping med ett väldigt bra lag och ett Mjällby som inte tagit en enda poäng fram tills idag.
    
7. Bortom underkänt. Det går att snacka om att det är en speciell säsong. Det går att säga att Blåvitt skapade mer än Mjällby (huruvida det ens är sant är en annan femma), det går att säga att alla lag har det svårt. Det finns en massa jävla ursäkter. Men det kommer inte ifrån de sex andra punkterna i den här texten.
   
   Det finns liksom inga ursäkter för att spelet är så slentrian att spelarna slår enkla pass rakt till motståndarna utan att titta upp. Det finns inga ursäkter för att inte kunna ta emot en pass ordentligt.
   Jag förstår att spelare och ledare vill fokusera på det som gjordes bra, men det går inte att förneka att det är väldigt mycket som ser väldigt dåligt ut just nu.
   
   Det går att peka på att Blåvitt hade 17 avslut, 63% av bollinnehavet, 600 plus pass inom laget, men det är bara en avledningsmanöver. Det var 5 avslut på mål. Två i mål. Första hade knappt styrfart och om jag ska vara helt ärlig är jag inte ens övertygad om att bollen var över linjen. Andra målet är en nick som var på väg utanför men som styrs in via en försvarare.
   
   På det så var ett av Blåvitts ”farligaste lägen” ett skott av Toko som var på väg mot hörnflaggan men som via täckning gick precis utanför stolpen istället.
   
   Jag vill inte sänka någon enskild spelare eller ledare, eller att folk ska gå omkring och må dåligt över hur spelet ser ut, men samtidigt så går det inte att sticka under stol med att väldigt många förväntade sig väldigt mycket mer än det vi ser. Elfsborg som är kroniskt värdelösa på gräs tog sin första seger i Göteborg sedan 2003 i premiären. Vi klarade knappt av att slå Varberg och var sekunder ifrån att förlora hemma mot Mjällby.
   
   Vi hör spelare och ledare prata om hur de har något bra på gång, hur de jobbar noggrant och målmedvetet, hur spännande det känns. Och sen ser det ut såhär. Jag känner mig fan lurad. Det är inte noggrant. Det är långsamt och slarvigt. Det är inte målmedvetet, det är slumpartat och på chans. Det känns inte spännande. Det känns ångestfyllt.